Slaget i Lützen 1632

 Natten innan drabbningen i Lützen tvingades den svenska armén vänta på gryningen på regnvåta och uppblötta fält där stövlar och hästhovar sögs fast i den sega leran. Den 6 november kom med tät dimma. Vid elvatiden gick svenskarna till anfall över en kilometer bred front. Kungen ledde den högra flygeln, närmast honom kom det finska rytteriet. Trummorna virvlade, trumpetsignalerna hördes, artilleriet öppnade eld på bägge sidor. Det blev en fruktansvärt förvirrad, blodig och hård strid.

  Kungen hade fått en ny häst, en svartbrun, kraftig springare som han inte hade ridit förr. Han var närsynt, skulle egentligen ha behövt glasögon, men ingen fältherre red i strid med glasögon på näsan, så han fick klara sig utan. I tumultet kom han och en handfull nära medarbetare för långt in på fiendens sida.
  Kungen träffades i höger armbåge så att benpipan stack ut, samtidigt sårades hästen och satte av i vild galopp. Kungen ramlade av. Hans medarbetare försökte, men orkade inte, lyfta upp honom i sadeln på en annan häst. Då kom en grupp kyrassiärer.
  De frågar vem den sårade mannen var. Han svarade: "Jag är kungen av Sverige." De försökte få med honom som fånge, men de orkade inte heller lyfta honom. I stället sköt de honom i huvudet och stack ett svärd genom bröstet på honom. Sen plundrar de liket. Senare då kungens kropp balsameras hade den nio sår, fem skott (två i huvudet) två eller tre hugg och ett sting.
 

Dr Bengt Hellekant Platz
Präst från Göteborg som gjorde 70 gruppresor till Lützen under DDR-tiden, har fått parkeringsplatsen uppkallad efter sig vid Gustav II Adolfs minnesplats.