Döden i skogen

Tusentals män och kvinnor har i Guds namn blivit avrättade i Sverige. När det var som värst avrättades en människa i månaden. Halshuggning sedan styckning av kroppen för upphängning i stegel. Huvudet spikades fast genom pannan. Nåd kunde fås och då slapp man avhuggning av handen veckan före avrättningen. Dödsstraffet avskaffades först 1921. 1973 avskaffades dödstraff i krigstid.

Fröken i skolan berättar hellre om kungar och drottningar, om adel och bönderna. Var det någon som drabbades var det landsförrädare och kungamördare. Ett 60tal brott gav döden. Flertalet av dem betecknas inte som brott idag.

Det lär finnas 600 avrättningsplatser i skog och mark. Den avrättade fick inte begravas i vigd jord utan grävdes ner på plats när lukten blev för stark. Den döde skulle icke få frid.

Här stannade fångkärran med Jonas Falk. Barn och nyfikna vuxna bildade spetsgård. Den dödsdömdes väg skulle aldrig ledas tillbaka, bara framåt mot döden.
Gravarna i skogen är oftast övervuxna med mossa och är inga fornlämningar. Okunniga om platserna går vi omkring och plockar bär och svamp.



		En bister novemberdag 1855 var det trångt i skogen på Svedmon. Folk hade kommit långväga ifrån för att se det blodiga skådespelet. Ett hål i marken hade skottats upp för den dömde och schavotten stod klar, täckt med granris.